Mina Minnen och Mellanhavanden med Madagaskar

Mina Minnen och Mellanhavanden med Madagaskar

Mitt första besök på Madagaskar ägde rum 1978, en turistavstickare från Nairobi där jag varit på uppdrag. Förutom allmän nyfikenhet hade jag då sedan några år en brevvän där, ett sympatiskt sätt för kontakter över gränserna innan E-post, Facebook och Skype.

Air Madagascars plan mellanlandade på Nosy Be, dels för att avlämna några ytterst fåtaliga turister till stränderna, dels för att expediera passkontroll och andra formaliteter. Inget särskilt märkvärdigt därvidlag, annat än att man till min förvåning och oro –är detta det sista jag ser av den? – lade beslag på min gula vaccinationsbok (men inte passet) som man instruerades få tillbaka efter att man enligt stränga uppmaningar varje vecka eller så visat upp sig på Institut d’Hygiène i Antananarivo för en hälsointervju – hade man haft diarré, feber mm efter ankomsten?  Detta som skydd för import av kolera och annat ruskigt från afrikanska kontinenten.

Sagt och gjort, ett par dagar senare traskade jag in på indikerad adress där jag möttes av några ganska barska och inkvisitoriska hälsobyråkrater i vita rockar men utan leende som frågade om jag hade diarré eller feber, och efter nekande svar, bad mig komma igen om en vecka för samma snabbkontroll. Jag kommer inte ihåg hur många dylika omtagningar som reglementet föreskrev, men efter en del argumentation – hur skulle jag kunna resa runt i landet om man var tvungen att skynda tillbaka till huvudstaden hela tiden? – fick jag dispens med min gula bok som fortsatt pant och löfte att kontakta dem om magen och kroppstemperaturen skulle börja krångla.

Med på planet var också förvånande nog en stor grupp svenskar, vilka på förfrågan visade sig arbeta för Skanska som då hade ett stort uppdrag med att bygga vattenkraftdammen Andakaleka på vägen ned mot Tamatave.  Om dessa (snälla) vikingaättlingar fick jag senare höra livfullt utbroderade dryckes- och nöjesskrönor på hotellet L’Ermitage,  pittoreskt – och praktiskt weekendnära för Skanskas personal – beläget i det om Skandinavien påminnande skogs och vattenlandskapet i Mantasoa.

Men detta var inte de första svenskar som haft affärer med Madagaskar – det fanns en kuriös vinjett i svensk historia som jag hade läst om tidigare och som tillsammans med lemurerna hade stimulerat min nyfikenhet på Madagaskar.

Efter Karl XII:s för statsfinanserna katastrofala krig befann sig Sverige i ungefär lika taskigt läge som dagens euro-krisande Italien och Grekland, på desperat jakt efter stora utländska lån mot föga förtroendegivande garantier.  Idag huserar de för västvärldens kommers hotfulla piraterna kring Somalias kuster; i början av 1700-talet höll de till längs Madagaskars kuster, där de etablerat sig utan att närmare fråga den inhemska befolkningen. Men vapentrycket från bl a engelska och holländska flottorna började bli kännbart, och piraterna sökte beskyddare. Man hade hört om Karl XII:s krigiska bedrifter och kom på den kreativa idén att erbjuda svenske kungen kittlande stora penningsummor, stinna skeppslaster mm i utbyte mot fristad i Sverige för de som ville invandra och beskydd för övriga i en svensk koloni på (idag) turistparadisön Sainte – Marie på ostkusten intill Tamatave. Det hela gick så långt att en fartygsexpedition utrustades som dock inte kom längre än till Spanien (av brist på kontanter).

Några ytterligare försök gjordes även efter Karl XIIs död, men ledde ingen vart – istället riktades intresset mot att grunda ett ostasiatiskt kompani som lyckades betydligt bättre, varom mycket i Göteborg vittnar än i dag.

Själv fri från rapporteringsbojan reste jag bland annat till Antsirabe där jag bodde som en av två gäster i bekväm men något nergången glans på anrikt imponerande Hôtel des Thermes. Ute på stan var jag föremål för en intensiv uppvaktning av en stor del av stadens pousse-poussedragare (bild pousse-pousse) som aningen uppgivet försökte dra vinstlott på en (relativt) rikligt betalande men beklämmande sällsynt turist.  Skall tilläggas att den ekonomiska konjunkturen då var dyster, med gapande vita hyllor i butikerna och timslånga, för att inte säga dagslånga, köer på bensinstationerna.

Till den utpekade ’svenskön’  Sainte Marie (bild Ste Marie) kom jag dock inte då. Istället blev det Mauritius, som ju med tiden visat sig haft bättre tur med att attrahera expeditioner från Sverige, nu på jakt efter varma stränder och inte kalla stålar.

Alf Persson  2012-07-15

 

 

Pousse-pousse i Anstirabe, Copyright Kanto A.Rickman