MA-DA-GAS-KAR!

MA-DA-GAS-KAR!

Hur klingar det? För mig har det sedan jag var barn framkallat bilder av exotik, spänning, hetta och något mycket främmande. Sedan ett år tillbaka har jag mina egna upplevelser av den röda jordens ö, den fjärde i världen i storleksordning. Jag var där.

Ett resmål som jag sett som nummer ett av alla tänkbara blev verklighet 2011 och under de fyra veckorna där blev upplevelserna stora och enormt skiftande.

Landade efter midnatt i Antanananarivo. Bagaget tog mycket lång tid att få ut, speciellt eftersom vi hade en gitarr i originalförpackning med oss. Gitarren var beställd av en kusin till min fru som alltså är av madagaskisk härkomst. Så småningom och mot en slant i fickan till en tjänsteman lämnades gitarren ut. Det skulle strax bli fler slantar att dela ut då en tre, fyra unga män nödvändigtvis skulle hjälpa till med våra väskor fastän vi hade väntande släktingar.

Man upptäcker snabbt att här är många som på alla tänkbara sätt kämpar för sitt dagliga bröd.

Tana, som staden heter i dagligt språk, är en ytterst livlig stad och som en Vazaha det vill säga vit, icke madagask kan man räkna med att bli uppmärksammad.

Ordet, benämningenVazaha,” vaza ” kommer enligt en tolkning av en förvrängning av franskans ”voisin” – granne och att vita män från grannön Reunion i Indiska oceanen skulle ha presenterat sig som ” voisin.”

En elvatimmars färd med jeep, det enda tänkbara färdmedlet och givetvis med chaufför, tog oss via staden Antsirabe över högländer till Morondava på västra kusten. Transporter av och med Zebu, den puckliga kon och oxen var en ofta förekommande syn men mest av allt var det människor med sin last på sina huvuden man såg på vägarna. Få hade skor på fötterna.

När man närmar sig Morondava ser man de ofta avbildade baobabträden på håll . Vi skulle senare se dem på närmare håll i solnedgången tillsammans med en stor mängd mest franska turister.

Målet för den här långa färden var världsarvet, naturundret, den nålvassa bergskedjan Tsingy.

Tidigt upp så som det är vanligt bland madagaskerna, för att färdas på en skumpig väg där 50 km. lätt kan ta en och en halv timme. Floden Tsiribihina skulle passeras med fordon och allt på flottar och nu var närmsta och första målet staden Belo med en härlig lunch på den utmärkta restaurangen ”Mad Zebu”. En kall THB, det goda ölet, kan aldrig ha smakat bättre ! Vi skulle senare komma till Antsirabe, staden där Three Horses Beer bryggs.

 

Belo har en huvudgata och redan i gryningen är den livlig med kvinnor på väg till vatten -pumpen och med tvätten i korgar på huvudet och med män, barn, getter och vagnar dragna av zebuer på väg till eller från marknaden. Vår hotellbalkong var bästa tänkbara utkiksplats. När kvällen kom var vi åter på ”Den galna oxen” – restaurangen och fick uppleva lokala danser med trummande, sjungande kvinnor och unga män som till ett hemmagjort gitarrliknande instrument i centrum for runt i cirklar som racerbilar. Till deras förtjusning deltog jag.

Mot Bekopaka, en liten by och naturupplevelser betydde ännu flera timmar på skumpig väg och sista sträckan även i kolmörker.

En till flod, Manambolo, skulle vi över på flotte med bil och chauffören Lucien hade all min beundran för sitt lugn och sin skicklighet! Ett bekvämt hotell och en god natts sömn var så här dags mycket välkommet.

På förmiddagen en tur med ”pirog” kanot av uthuggen trädstam på Manambolo med den fine fransktalande guiden Simon och på eftermiddagen även med honom på lilla Tsingy-turen. Detta världsarv är en märklig bergskedja med nålvassa toppar och spetsar. Genom skogarna på väg dit fick vi se lemurer i träden, hoppande och pinkande. Stora guidade Tsingy-turen lär vara mycket äventyrlig och krävande genom bergspass och över hängbroar, så nästa gång kanske…

 

Tomasina f.d. Tamatave, staden på den östra kusten, har landets största hamn och därför finns en bra väg upp till huvudstaden men vi föredrog att flyga då vi endast skulle tillbringa en dag och natt där. För oss turister är det självklara färdmedlet i staden cykeltaxi och med en sådan kom jag till mitt egentliga mål på Madagaskarresan, i alla fall av sentimentala skäl:

Nämligen att det i maj år1901 kom en norsk brigg in i hamnen, den hade avseglat från Arendal på norska sydkusten i januari. Via Nordsjön, Engelska kanalen, proviantering i Boulogne -sur-Mer och runt Godahoppsudden i full storm kom den äntligen fram. Briggen hette Spero och ombord fanns en 18-årig man från Östersund som skulle tillträda en tjänst som kontorsbiträde på svensk-norska konsulatet. Den unge mannen var min far.

Därav kom det sig att jag hörde namnet Madagaskar nämnas under min uppväxt, och nu var jag själv där!

Dessvärre fick jag inte höra honom själv berätta om sin tid där då han gick bort tidigt. En del dokument, brev och vykort finns som tur är i min ägo, ja även en meny och restaurangnota.

Så  cykeltaxin – s.k ”cyklopousse” – tog oss ner till Rue de Commerce där pappa en gång arbetade och möjligen var det i ett av husen i kolonial stil som en gång varit konsulatet.

Efter två år återvände han till norden insjuknad i malaria, något han hade känningar av i hela sitt återstående liv. Även idag är det en spridd och farlig sjukdom och fastän medicinerna är förbättrade, är det naturligtvis viktigt att förbereda sig noggrant inför en resa till dessa breddgrader.

Bankomater är inte vanligt, men från hotellet kunde vi se kpistbeväpnad vakt som dag och natt bevakade en bank med en sådan. Det var ännu mörkt vid femtiden på morgonen och vi skulle flyga vidare, då jag kunde se en ung kvinna sovandes under en neonskylt, kanske var det lite varmare där.

En mycket kort flygning tog oss till ön Ile Ste-Marie för vidare båtfärd till underbara Iles aux Nattes. Klockan var sju på morgonen och det var redan varmt. Nu väntade härliga, lata dagar med många möten och oförglömliga naturscenerier och bad i oceanen. Vid den här tiden på året, vinter på Madagaskar, kommer knölvalarna till denna del av Indiska Oceanen och vi hade turen att se några valar spruta och plaska med sina stjärtfenor innan de dök ner i djupet. Vågorna gick rätt höga, båten var liten och doften av bensin och en medpassagerare som nödvändigtvis måste röka gjorde att jag inte mådde helt bra efter några timmar, men det var det värt!

Tillbaka till Tana och min hustrus varma, vänliga och generösa släktingar där vi vid måltiderna alltid var 18 – 20 stycken. Ett bröllop som vi var bjudna till kom det 400 av 500 inbjudna. Släkt och vänner har stor betydelse och många barn har man!

En viss längtan till gamla Europa och hemlandet och bekvämligheten hade så småningom infunnit sig. Det är så mycket man tar för givet hos oss och fyra veckor av starka intryck fick mig en aning matt.

Tidvis kunde det vara svårt att acceptera och förstå de mycket enkla levnadsförhållandena, betänk att flertalet lever på under 2 dollar om dagen. Den dagliga kampen för brödfödan var uppenbar och tydlig och själv hade jag aldrig rest i ett så fattigt land tidigare.

De bestående minnena och starka intrycken gör ändå att lusten till att få se mer av Den Stora Ön inom några år är ständigt tilltagande. Att få vandra på den röda jorden igen och att förhoppningsvis få se att landet och befolkningen har kommit mot bättre tider. Planer finns på demokratiska val under 2013. Den politiska situationen är för närvarande instabil.

Själva stöder vi en skola ca. 270 km. norr om Tana, Esperance Marianina Madagascar.

Det rör sig helt enkelt om att få barn mellan sex och femton år att gå i skolan och att kunna ge dem ett mål mat om dagen. Kanske en droppe i havet men alla medel, små eller stora, ger dessa barn chansen till en framtid!

 

Klas Rickman

Augusti 2011