Därför jag stödjer Barncancerfonden.
Hon hette Onisoa. Hon blev bara 14 år.
Jag träffade henne för första gången 1998 på Madagaskar. Då var det 26 år sedan jag satte min fot på mina förfäders land. 1998 var hon åtta år gammal. Hon var så fin, så söt! Hon liknade mig lite i samma ålder. När jag var där delade jag min tid mellan släktbesök och korta utflykter.
Under hela vistelsen bodde jag hos min faster, vars hus var uppdelat i flera lägenheter. Det huset är för mig ett kärlekens hus. Alla bodde där, min faster och min farbror och deras sju söner med familjer och barn, varav tre var på besök från Frankrike. Min syster och jag och tjänstepersonal bodde också där. Det fanns alltid plats för en oväntad besökare eller en vän till en vän. Ofta var det 40 personer sittande vid matbordet!
Onisoa i sin röda tröja
En tuff tjej
Där bodde också Onisoa, min lilla kusindotter som var full av livsglädje och envishet. Vi tyckte om varandra. När jag var hemma skulle hon alltid följa med mig eller sitta i mitt knä och vi brukade kramas länge.
Efter semestern reste jag tillbaka till Frankrike och plötsligt var det augusti 2004. Jag bodde fortfarande i Paris och där fick jag nyheter från Madagaskar. Från Onisoa. Hon var 14 år den sommaren. Jag fick veta att hon hade fatt ont i benen men ingen tyckte det var konstigt. Det brukar kunna vara så när man växer. Dessvärre var det mycket allvarligare. Sedan gick det fort. Jag minns inte riktigt händelseförloppet, men hon fick sin diagnos i september. Som jag förstår nu, så var det skelettcancer. Och den hade spridit sig. Vad kunde vi göra? På Madagaskar var det omöjligt att behandla henne. Det fanns ingen barnonkolog där.
Allting gick så fort
Efter att ha tänkt över situationen kom vi på en lösning. Onisoa skulle skickas till Frankrike och bo hos sina farbröder i Lille och få cancerbehandling på sjukhuset där. Som tur var hade mina kusiner en mycket god vän som var barncancerläkare. En av de bästa i regionen. Men det var också ont om pengar. Släkt och vänner började samla in pengar! Jag förundras fortfarande över hur mycket solidaritet som finns i släkten. I den här delen av Frankrike hjälper man varandra i nödens stund. Mina kusiner som är musiker, berättade om Onisoa i de lokala radioprogrammen och till slut fick de in tillräckligt pengar för medicinen. Vår läkarkompis lyckades få en säng på sjukhuset utan extra kostnader fast hon inte var fransk medborgare.
Tyvärr hjälpte det inte. Först blev hon amputerad och efter några veckor fick vi veta att hon inte skulle överleva och att hon skulle dö inom tre månader. Tack vare insamlingen kunde läkaren följa med henne tillbaka till Madagaskar. Det var ingen idé att hon skulle stanna i Frankrike.
Hon dog på julafton 2004.
Jag tänker på Onisoas föräldrar och hennes storebror, Tohery. Jag vet att han lider av sin systers bortgång. Här i Sverige finns det olika stödgrupper för föräldrar, syskon och även farföräldrar. Det finns inte på Madagaskar. Det tröstar mig att hennes bror Tohery har det bra. Han bor i Lille och är väl omhändertagen av sina farbröder.